Krönika: Johanna Andersson

Jag märker inte av CP-skadan så mycket faktiskt. Den är oftast bara där. Ja, förutom när jag är ute på stan och en gammal tant eller gubbe kommer fram till mig och pratar med värsta bebisrösten. Eller vid situationer när jag inte kommer in på fik för att det är en hög kant in. Jag menar vad är det för mening? Jag som är CP och sitter i permobil kommer inte in. Vad är meningen med tio centimeters- kanten? Prydnad?! Den är inte ens fin. Bara i vägen.

Jag skulle till kiropraktorn en gång och skulle gå på toaletten innan. Jag letade ett tag efter en handikapptoalett och när jag letat ett tag utan något resultat frågade jag snällt receptionisten var den fanns. ”En trappa upp.” sa hon. Okej. Men vart är hissen då? ”Finns ingen” svarade hon. När jag fick det svaret brast jag ut i ett gapflabb. Va?!! Är det här allvar? Tänkte jag. Det finns en handikapptoalett en trappa upp, men det finns ingen hiss? Hahaha. Ett dåligt skämt. Jag ville bara skratta åt det. Skrattretande ju. Den stackars receptionisten kände sig nog rätt dum när hon gav mig det svaret.

Jag twittrar. Om allt och ingenting men bland annat om funkpol, som nu mera är en hashtag där. Jag skriver om otillgänglighet och hur det är att ha en CP-skada. Om man söker på hashtagen CP, kan det komma upp väldigt roliga tweets ibland, typ som; Skakar som ett cp efter fyra doser Ventoline!!!! Obehagligt? Ehhh jaaaa!! Och hur skakar ett ”cp” då? Nog för att det är störande när man råkar hälla typ sisådär ett helt glas varmt kaffe över sig, och man ska iväg till något där man har på sig finkläder! Kul liksom! Byta om fem gånger! Bara för att jag är CP. CP-ryck kallas det! Åhhh. störande. Men men, det är sådan jag är! Jävligt ryckig och lättskrämd, men jag är inte konstig för det. (även om man kan tro det ibland, haha)

Folk tror ofta att jag är dum i huvudet och pratar med en tillgjord bebisröst. Jag har många gånger tänkt ”vet du inte bättre?” Och ”jag har stor lust att slå till dig rakt i fejjan nu, men jag tyglar mig. Eller så har jag stor jävla lust att prata med samma tonläge tillbaka.

Man ska kunna driva med sig själv på rätt sätt, men det får ABSOLUT inte bli fel. Samma sak med CP. Använd det positivt så är det ingen fara, men använd det för guds skull inte negativt, då kan det bli problem. Folk som jag tar väldigt illa upp även om det inte är menat just mot mig, så blir jag ändå frustrerad och arg! Men om folk börjar använda CP i ett positivt sammanhang, då är det fritt att använda det så mycket man vill!

CP och min generation går inte så bra ihop. På något sätt blir det väldigt fel och jättedystert. Inte alltid, men väldigt ofta.

Ha en CP-bra dag med vänlig hälsning från en lagom CP-störd tjej på 15 år.

Johanna Andersson är en 15-årig tjej med en CP-skada. Johanna kommer skriva krönikor för oss om hur det är att vara ungdom och ha en funktionsnedsättning. Johanna twittrar även under taggen #ungcp.