Som förälder, som i nuläget många i föreningen är, till ett barn med en CP-skada så fick man sig en ögonöppnare. Innan jag klev in i världen så ansåg jag själv att jag hade ett ganska insiktsfullt perspektiv till det mesta, men så fel man kan ha.

Och detta är problemet för oss som befinner oss i just den här sfären att många på utsidan ser sig själva som att de besitter den insikt som gör att de kan sätta in sig i perspektivet hur det verkligen är. Och gång på gång visar det sig i samhället hur fel många av dessa människor har.

Jag har funnit att demokratins vanliga byråkratiska vägar mer stjälper än hjälper. Och om jag utgår från mig själv, så är det ju bevisligen så att man måste uppleva det själv för att ens börja kunna förstå hur det faktiskt är.

En stötesten för mig och min son här i Göteborg är lokaltrafiken. Gamla spårvagnar får man inte åka med rullstol på. Spårvagnar med rullstolsplats garanterar inte att man kommer med då dessa ofta är fullknökade med barnvagnar. Så det som på pappret ser ut att vara ansvarsfullt från Västtrafiks sida är i själva verket något som ger oss problem varje dag.

Vi har därför börjat spela in en del av de turer vi gör, vi övar fortfarande på kameraplacering och en del tekniska saker kan förbättras. Samtidigt lär jag mig redigera och göra allt det där så det blir intressant att titta på också. För jag tror att det är lättare att påverka andra genom att göra annat än att påverka de traditionella vägarna. Inte för att ersätta traditionella påverkansmetoder utan för att komplettera.

Men låt mig presentera min och Pudds första film i ämnet #funkpol.