Krönika: Johanna Andersson

Har ni hört talas om ”hej-folket” någon gång? De dyker upp lite här och var. På stan eller på gatan utanför där jag bor. Ni har säkert träffat eller hört talas om dom. Åtminstone ni som sitter i rullstol eller permo.

De är ett random folk som helt plötsligt blir påklistrade världens bredaste leende och får i samband med leendet en tvångstanke att säga ”hej” när det möter någon i rullstol. Jag har mött tusen ”hej-folk” och tro mig, det syns så jävla väl vad de tänker den sekunden innan de möter en på stan; Ok, nu möter jag tjejen i rullstol här, så nu är det bäst att jag säger hej och ser jätteglad ut. Jag menar inte att det är fel att säga hej när man går förbi någon på stan, men att fejk-le är varken sexigt eller snyggt, tycker jag iallafall. Le på riktigt istället, då slipper det bli fånigt.

Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag satt i skolan och pratade med kompisarna, då en lärare kommer förbi och säger såhär; Hej tjejer, hej Johanna! Hon trodde nog att hon såg kungen eller något. Eller vadå är inte jag en tjej?

Det är inte första gången det händer heller.

Det bor en pensionär precis bredvid skolan som alltid kommer ut och ska prata när jag går förbi där han bor, såklart är fejk-leendet påklistrat och heeej-tanken är med. Han kan stå och prata om hur grymt han tycker det är att permobilen finns- för då kommer jag ju ut, annars hade jag ju absolut inte gjort det. Ursäkta mig? Men vad vet du om det? Haha, den kommentaren är ändå lite rolig!
Efter femte gången när han kom ut fick han smeknamnet Bengt, då när han stod där vid trappan in till sitt hus och ropade ett glatt hej till mig när jag kom åkandes i permon, jag ropade ett hej tillbaka och sen viskade jag tyst; Nämen tjena Bengt! Det bara blev så i och med att jag inte ens vet vad gubben heter, han är ju bara en typisk gubbe av ”hej-folket”!

Varför känner folk press att säga hej till mig när de möter mig som en vanlig människa på stan? För det är precis det jag är, en vanlig tjej, som har lite bråkiga ben, men so what? Jag tycker bara det är lite roligt! Jag menar, tänk att bli bemött av superglada människor nästan varje dag. Ja, man blir ju glad själv och iallafall jag får ett gott skratt efter att jag mött en sådan som Bengt! Det är ändå lite roligt att man ser så tydligt vad människan man möter tänker. Press! Trevlighet! Över-trevlighet! Oj, nu måste jag vara trevlig!

Har ni sett/ hört talas om eller mött någon av folket? Är nästan säker på att ni som sitter i rullstol (som jag gör) har mött någon av hej-folket. Eller är det bara jag?

Johanna Andersson är en 15-årig tjej med en CP-skada. Johanna kommer skriva krönikor för oss om hur det är att vara ungdom och ha en funktionsnedsättning. Johanna twittrar även under taggen #ungcp.